Chile

Min pappas brev.

Orden var likt smekningar som han skickade från Sverige. Separationen varade i 21 månader. Breven gjorde att jag mindes honom och de försäkrade mig om hans kärlek som pappa. Jag var 11 år och fick hålla tillbaka mina känslor. Det var många 'jag saknar dig pappa' som jag aldrig gav uttryck för, för att inte göra exilen än värre för honom. Min far och vän hade den goda idén att skriva till mig under hela den tid vi var ifrån varandra. I hans brev berättade han om det nya landet, han oroade sig över hur vi som blev kvar i Chile hade det och han beskrev hur vi snart skulle ses igen. Många gånger somnade jag med breven intill mig. Först läste jag om de igen, sedan bad jag mamma läsa dem. Jag ville höra min pappa genom hennes ljuva och skyddande röst. På så sätt kändes pappa närmare och jag kunde fortsätta att leka och växa i hans frånvaro. Den dagen vi fick ett telegram om att vi skulle ses igen, var som en dröm. Äntligen hade den dagen kommit! Tillsammans med min mamma tog vi oss till svenska ambassaden i Santiago för att få reda på mer om vår kommande resa. Slutligen i september 1987 tog jag, min mor och mina syskon flygplanet till Sverige och kunde åter träffa min älskade och saknade pappa.

Översättning: Vladimir Cotal San Martín

Vilka känslor väcker ordet Chile?

Ordet Chile tar mig tillbaka till min barndom, till min farmors 'sopaipillas', till min efterlängtade bergskedja Anderna och till de sömnlösa nätterna under diktaturen. Första gången jag återvände till Santiago var speciell. Speciell i sin skönhet, speciell i sin tystnad, speciell i sitt mottagande. Gatorna tycktes respektera mina tvivlande osäkra steg, ungefär som att de förlät det faktum att mina fötter inte längre kände igen dem, över att åren jag varit borta hade gjort att jag glömt bort att vandra i dem och nu istället vandrade fel och ensamt. Mina gator hälsade och välkomnade mig, de gav mig den tid som någon som älskar ger en skadad och osäker- men trots allt levande- själ som behöver läka. De hade väntat i åratal på mig och gav mig nu tid till att sakta börja känna igen dem. Dåtidens minnen, de från min barndom, fyllde mig igen, och jag mindes igen, som nu när jag skriver de här orden. Mina fötter bestämde den dagen var jag skulle. I denna melankoliska och regniga dag hörde mitt hjärta ett viskande från min saknade farmor Maria. Hon hörde att jag befann mig igen i mitt land. Åren under exilen hade inte gjort att jag glömt vägen till kyrkogården och det var då, på den eftermiddagen i juni, som jag slutligen kunde lägga en röd nejlika vid hennes grav som jag så många gånger i Sverige hade tänkt att jag skulle. I Chile vilar för alltid min älskade farmor. De här orden är till henne.

Översättning: Vladimir Cotal San Martín